Det är en miljon känslor som bubblar i mig. Igår var en rätt tung dag, det började vid 15 tiden då jag mådde lite illa. Det eskalerade och resulterade med att jag hängde över toastolen just efter lillkillen krupit till kojs. Trots att jag bara ätit en Citodon vid 6 tiden och en vid 14 tiden (istället för rekommenderade 2 tabletter 4ggr om dan) så kopplar jag ihop det extrema illamåendet med tabletten. Idag har jag klarat mig på 1 alvedon vid 8 tiden och en vid 13, rätt sjukt egentligen. Jag mår ändå rätt bra måste jag säga, jag har inte överdrivet ont. Bara när jag ska lägga mig ner, eller sätta mig upp. Har inte hittat någon bra teknik för det än. Och när jag ska lyfta och bära, böja mig ner. Känner mig som Agda 93. Så efter omständigheterna mår jag ändå rätt bra fysiskt. Däremot kämpar jag mest hela tiden med alla känslor kring att jag inte kan vara en den mamman jag vill vara. Jag känner avundsjuka när Alex lyfter Edvin i taket och han bubblar av skratt. Jag fiick bita mig i tungan för att inte gråta när jag bad min pappa komma och lyfta upp Edvin från sängen. Eller när min mamma instinktivt lyfter upp honom från matstolen för ett blöjbyte. Det går inte beskriva hur jobbigt det är. Samtidigt som jag såklart är så gaalet tacksam och glad över all hjälp vi får. Min mamma och pappa har varit här hela långa helgen och hjälpt till med allt från barnpassning till krattning av gården, matlagning, dammsugning etc.. Jag hade bara velat vara en del utav det. Inte en åskådare som sitter på arslet och inte ens kan lyfta sin son från punkt A till B. Jag hoppas verkligen att det här blir bra, fort som tusan.