Jag minns det som det var igår. Natten mot den 14 augusti sov vi hemma hos Alexanders föräldrar, jag behövde bilen då jag skulle och fika med ett gäng blivande mammor och då Alex jobbade i stöcksjö så var det en bra lösning att sova hos hans föräldrar. Jag var upp på toa en hel del, inget ovanligt. Upptäckte att mina trosor var blöta - antog att jag typ kissat på mig..? Tänkte inte mer på det utan bytte till ett par torra och sov vidare. Alexander åkte på jobbet strax efter 6, jag låg kvar i sängen. Klev själv upp vid halv 7 och det var inte förrän då jag reflekterade på riktigt över att jag hade hängt trosorna på "tork" på elementet, klev upp för ännu ett nytt toabesök då jag känner att det rinner något längst med benen. Insåg att det inte alls var så att jag kissat på mig utan det var nog faktiskt så att vattnet hade gått!! Städade fint efter mig och gick på toa för att tvätta av mig, då började tankarna snurra, om det nu var så att vattnet gått.. Då betyder det ju att det är något på G!! Hade slut batteri i min telefon så jag fick gå ut i bilen och sätta i laddaren. Ringde till förlossningen där dom tyckte att jag skulle äta frukost och sedan komma in så dom fick undersöka mig. Ringde till Alexander, inget svar.. RIngde igen, inget svar. Jahaja, just snyggt! Tänkte att jag skulle ta bilen och åka och hämta honom på jobbet, vi behövde ju åka hem och hämta den så fint packade BB-väskan. Men tog förnuftet till fånga och tänkte ett steg längre - kanske inte borde köra bil om jag typ får en värk eller nått?? Just i samma veva ringde han upp och fick allt ta av sig arbetskläderna och komma hem igen. Jag förvånas faktiskt än idag om hur himla himla lugn jag var, super skönt. :) 

 

Ingen stress utan hem och plocka i det sista i väskan, tog lite kort på magen, åkte på statoil och köpte lite proviant. Vi visste ju inte hur lång tid det här skulle ta. Jag däremot var fast besluten om att vi skulle åka hem igen några timmar senare. Jag hade ju inga som helst värkar eller något liknande som talade om att det var något på gång. 

 

Väl inne så fick vi ett rum nere på förlossningsavdelningen. Där kollade dom CTG-kurvan osv, små små värkar men dom var inte märkbara för min del. Efter en timme ungefär så fick vi träffa en läkare som gjorde en vaginal undersökning för att konstatera att vattnet verkligen hade gått. Vilket det hade - sa han. Det var en otäck gubbe som gjorde undersökningen och den var väldigt otrevlig tyckte både jag och A. När vi kom tillbaka på avdelningen så blev vi hänvisade till det första rummet vi hade, men där låg visst en annan tjej nu. Dom trodde nämligen vi blivit hemskickade. Alexander hann varva upp sig och bli lite småirriterad men det var inte värre än att vi gick iväg och åt lunch och när vi kom tillbaka fick vi tillbaka vårt rum. 

 

Dagen gick och inget hände, både jag och Alex ifrågasatte varför dom inte skickade hem oss egentligen. Vid 16.00 kom en barnmorska in och pratade en stund med oss och kollade av maskinerna. Vid det här laget kunde jag känna värkarna som kom med ungefär 8 minuters mellanrum, men dom var fortfarande väldigt svaga. Vi pratade lite om alternativ. Det stod emellan att åka hem med värktabletter och sova hemma - med risk att inte sova någonting alls - eller stanna kvar på sjukhuset, få lite sömntabletter och värktabletter och sedan bli igångsatt dagen efter, den 15'e alltså. Barnmorskan gjorde ett ultraljud där hon kostaterade att det fanns kvar lite fostervatten i livmodern, konstigt tyckte hon eftersom vattnet hade gått. Även hon gjorde en vaginal undersökning nu, och då upptäckte hon att en hinna fortfarande inte hade släppt. Jag var öppen ca 2 cm och hon frågade oss än en gång hur vi ville göra. Jag hade ingen aning om att det är två hinnor som ska spricka vid vattenavgång. Hursom så var det ingen fara med det, inget ovanligt.  

 

Det var ett svårt val, vi bestämde oss för att gå en promenad för att prata igenom saken. Det var jättefint väder och vi gick ner på baksidan av sjukhuset ner mot "ank-dammen". Väl där nere fick jag en väldigt kraftig värk och det small till i magen, som tur var hade jag fått en baota-binda efter undersökningen för nu forsade det fostervatten. Valet blev nu ganska enkelt, vi ville stanna kvar på sjukhuset. Barnmorskan tog bekedet med ro och tyckte det var roligt, nu återstod att se om det skulle skynda på processen något. :) Kollade och jag var nu öppen 3 cm, men det var mest troligt för att hon varit där och "pillat" som hon sa. 

 

Jag fick hoppa ner i badet vid 18.45 ungefär. Fortfarande så är jag inte alls speciellt besvärad av värkarna -även om dom var lite kraftigare vid det här laget och kom tätare. Efter en stund i badet började jag må rätt illa så valde att kliva upp, då fick jag krama toastolen ett par gånger, kändes som värmen stigit mig åt huvudet och mådde illa. Efter några kräkningar så kändes det bättre. Nu blev vi visade in i ett förlossningsrum där hon undersökte mig igen. Jag och alex pratade om att det skulle bli en bebis född den 15'e, precis som sin far och farfar (fast andra månader). Lätt att komma ihåg tänkte vi! Tji fick vi när barnmorskan då berättar att jag är öppen 7 cm och det verkar som att bebisen bestämt sig för att den vill komma ut nu. Barnmorskan var nog lika förvånade som vi, vilken fart allt tog! 

 

Hon visade hur lustgasen fungerade och vi blev lämnade ensam. Vid det här laget var klockan ungefär 20.00. Hon kom in efter en stund och frågade om hon skulle justera upp lustgasen något för att hjälpa till vid värkarna, jag skrattade gott och sa nej, det kommer bli myycket värre än såhär så vi väntar med det! En halvtimme senare bad jag Alex ringa och be dom skruva upp den för nu började värkarna ta i på riktigt. Hoppsan säger barnmorskan, det går verkligen undan här! 9cm tror jag mig vara öppen nu och hon ringde in några kollegor, har ingen koll på hur många dom var men 3-4st tror jag. Jag var jätte fokuserad hela tiden och mer orolig för min partner som satt och stirrade in i väggen.. Konstaterade att det måste vara jobbigare att sitta på sidan för konstigt nog så tyckte jag det hela gick som en dans, en av barnmorskorna frågade om jag verkligen aldrig gjort det här tidigare.. Det gick av bara farten och ganska precis 21 säger barnmorskan att det är fritt fram att krysta.

 

Grymt fokuserad och lite tagen av situationen, det gick ju så otroligt bra och så otroligt fort så satte jag igång och tog krystvärkarna. Dom hade satt elektroder på bebis huvud för att ha koll på puls osv, efter några minuters krystande börjar bebis tappa lite i puls och dom förklarar att det är jättevanligt att när ett förlossningsförlopp går såhär fort så hinner inte bebisen riktigt med, det är ganska påfrestande. Så med hjälp av en liten kiwi som dom kallade den (mindre modellens sugklocka) såg vår skrutt världen kl 21.21. 

 

Igår vid 17 tiden rullade vi hemifrån mot uppsala.  Bortsett från ett stopp på max i sundsvall så åkte vi raka vägen, Edvin överträffade ännu en gång sin mammas förväntningar och var världens goaste och gladaste hela långa vägen. Han var vaken mellan övik och sundsvall men resten av vägen sov han gott. Framme vid 23.30, mat till lilleman och bums isäng. Edvin verkar dock trott att det var morgon vid 3.30 men det tyckte inte hans mamma... Efter att han hade surrat klart somnade han till slut om, typ vid 4.30... Klockan ringde 6 så med andra ord har det inte blivit mycket sömn inatt. Mot södra Stockholms djursjukhus bar det vid 7 och ungefär vid 7.45 börjar h-vetet. Veterinären var sjuk så dom ville skjuta på vår tid till 13.20, dom hade gjort allt dom kunnat för att vi iallafall skulle få komma eftersom vi åkt så långt. Fine, lessheten var inget att stoppa under stolen, hade ju kunnat sova massor av fler timmar! Eller tom åkt från Umeå i dagsljus. Nåja, dom skulle ta in turbo så han fick ligga får under dagen istället för i bilen. På plats, nu börjar det riktiga tjorvet. Vi tas emot av en trevlig tjej som förklarar det jag redan hört i telefon, Alexander frågar om den här tjejen hade kompetens att göra operationen. Operation? Han ska ju bara undersökas. NU mina vänner skakar hela jag, ögonen tåras och jag lyckas få ur mig nått i stil med att vi inte kört 60 mil enkel väg för en undersökning, han SKA opereras. Hon plockar med mig in på ett rum och vi försöker reda ut var var missförståndet skett - skit samma! Jag var gråtfärdig och den stackars tjejen förtvivlad. Hon går iväg en sväng och kommer TACK OCH LOV med glada nyheter. Ortopeden skulle titta på Turbo, göra en bedömning om han behövde en operation och om det behövdes så skulle operationen utföras i eftermiddag.. Lättnad! Fy farao vilken trevlig ortoped. Hon skulle minsann fixa det! <3 Så från att vara helt knäckt till att faktiskt känna en gnutta lättnad. Turbo ligger på operationsbordet och klumpen i magen är inte att leka med. Tack och lov har vi inte åkt i onödan. Nu ska jag försöka slappna av lite och fira Edvin 6 månaders dag och alla hjärtans dag <3 Håll tummarna för min prins nu, att operationen lyckas och sen när den tuffa delen börjar - rehab att det får gå smidigt och så smärtfritt som möjligt.

..jag säger det än en gång, jisses vad tiden springer iväg!!! 

Nu är det snart helg igen. 

 

Vi som inte tänkt göra så mycket innan vi flyttade in, bara tapetsera sovrummet.... Jaa, idag rev vi ut golvet i sovrummet också. Det var så dåligt gjort sedan innan, golvsockeln hade aldrig varit lös utan dom hade lagt en trekantslist för att täcka springan mot listen.. Inte snyggt!! Så nu jämarns ska vi ut med alla golv i alla sovrummen! Jajjemeeen, kul kul. Det blir ju snyggt och bra iallafall! 

 

Kommer bilder snaaart! :)